Mitt hjärta gråter när jag klickar mig fram till änglamammors bloggar. Hur starka är inte dem som orkar med vardagen utan deras barn?! Tanken av att min lilla Isabella plötsligt skulle försvinna ur mitt liv får mig att gå under. Jag tror seriöst inte att jag skulle klara av en enda dag utan henne. Dör hon så dör jag – så tänker jag! Jag beundrar alla dessa mammor som orkar fortsätta leva, jag läser deras inlägg och jag gråter. Jag gråter för jag känner deras smärta, kärlek och saknaden rakt igenom skärmen. Jag vill bara ge alla en bamsekram. För seriöst, hur orkar man ta sig upp?!!
